Hösten som försvann

Hur är det möjligt att oktober flög förbi så snabbt? Och hur är det möjligt att vi redan passerat halva november? Dessa gråa trista evighetslånga tråkmånaderna är snart förbi. När hände det? Hösten bara flyger förbi utan att jag hinner med.

Men det blir väl så när jobbet flyter på och många helger är planerade med det ena och det andra.

Vi har hunnit inflyttningsfesta hos Lisa och Tem, gå på boxningsgala, kryssa till Åbo för att festa in  Mattis och Moas gemensamma hem, ha Kaitfors på besök, vara en helg hemhemma i Jeppis, ha en hel hög med spelkvällar både med Lisa och Tem och Nici och Alina, upptäcka nya caféer i hemkvarteren och bara sitta hemma i soffan och inte göra nått alls.
Och detta är bara helgerna. Livet alltså. Det är ju ändå rätt bra.

Mina heliga zumba-tisdagar har fått ge vika för migrän, stand up, kurser och naprapatbesök. Men snart ska jag vara igång med det igen. Mitt försök till att börja yoga går sådär. Har inga bra orsaker varför jag inte har släpat mig till Little Peace på antingen måndagar, onsdagar eller torsdagar. Har bara inte kommit mig för. Tyvärr. För det är fantastiskt tungt, svettigt och rogivande. Min kropp trenger yoga. Egentligen. Borde skärpa mig. Och borde se Skam igen.

Stockholmsvädret jobbar på att gå mot kallare tider med det går trögt. Jag längtar efter snö och vintervita vägar, men det lär jag väl vänta på förgäves. Lite frost vissa mornar och blåst som får det att kännas som många, många minusgrader är väl allt jag får klara mig med.
Min cykel har fått på sina vintertassar och dessutom nya bromsklossar (eller vad det nu var som byttes) så jag är definitivt redo för snö.

Julen är jag inte helt redo för. Hela Mall of Scandinavia (var jag sitter nu just) skriker ut att julen är på kommande, på jobbet övas en del julsånger och jag har faktiskt köpt några julklappar redan (kanske är det detta år jag inte springer runt som en galning 23.12 för att köpa de sista klapparna) men ändå är det nått som skaver. Det som skaver är att jag kommer fira jul i Jeppis medan mamma, pappa och Nici kommer fira jul i Solna. Jag ville fira jul med hjärtat, han ville absolut hemhem, Nici bestämde att han inte ville resa i julstressen (som han gjort sen 2005 då han började studera i Åbo) och mamma och pappa beslöt sig i nått skede att också fira jul i Solna. Så nu är det som det är och jag som troligtvis bryr mig mest fick inte som jag ville. Inte för att jag påpekat det så högt, för vuxna mänskor bör ju få göra som de vill.

Butikerna här har öppet en timme till. Kanske hinner jag hitta en julklapp till innan vi traskar hemåt längs de snöfria, kalla vägarna. Men först ska jag se om jag hittar en någorlunda billig resa hemhem.

Barn här och barn där.

September är här och trots att jag, på Instagram, skröt om att vi fortfarande har sommar för bara två veckor sedan så kom hösten hit också. I måndags, det var då hösten kom. Kom med ösregn och snålblåst. Jag som gett mig fan på att cykla till jobbet i ur och skur (i alla fall tills det, eventuellt blir, halt eller snösörja) ångrade mig nästa lite när jag var påväg mot kvällsmöte och cyklade samma sträcka för tredje gången i hällregn. Men en blir ju inte mer än genomblöt, och min jättefina, gula, regnjacka både piggar upp och skyddar mot den värsta vätan.

Cykla mot jobbet, ja. För ett jobb har jag nu. Efter två (eller var det tre?) veckor av jobbångest och jobbsökarångest och övrig ångest så hörde en skola av sig och ville ha mig på intervju. Dagen efter hade jag ett jobb. Hurra! Fram till sista juni (med eventuell förlängning, som jag inte har så höga förväntningar på efter förra jobbets platta fall) så jobbar jag på en skola, som barnskötare i en förskoleklass.
Att jobba med sexåringar här och hemhemma i Jakobstad är på många sätt lika, men ändå så olika. Sådär överlag skulle jag vilja påstå att barnen här kan mer. Vilket ju känns lite motsägelsefullt om en tittar på PISA-resultat från skolor i Finland och Sverige. Barn hemhemma kanske ligger lite efter när det gäller vissa saker men de har definitivt mer respekt för vuxna och lyssnar bättre när en fröken (som det så fint heter här) pratar. Vissa dagar håller jag på att bli fullständigt rabiat och plockar nästan fram mina mest primitiva sidor när de inte lyssnar över huvudtaget.
Barn har svårt att lyssna. Alla barn. Överallt. Men de flesta brukar ändå lyssna efter en stund eller när en hamnat att höja rösten för att få uppmärksamhet. Dock inte dessa barn. De tystnar en liten stund, kollar på en och börjar sedan prata med kompisen igen. Usch så det stör mig. En gör inte så och jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att lyssna. Att bli arg tycks inte hjälpa. Att vänta ut dem tycks inte hjälpa. Att försöka prata enskilt med de som inte alls lyssnar tycks inte hjälpa. Att berömma de som lyssnar tycks inte hjälpa. Så vissa dagar känns det lite hjälplöst.
Men trots barn som inte lyssnar så trivs jag. Mina nya kollegor tog emot mig med öppna armar och efter en vecka så kände jag mig mer som en i gänget än jag gjorde på en termin vid förra jobbet. De visar, berättar, lär mig, lyssnar på mig, ger mig ansvar, pratar med mig och frågar, frågar, frågar (hur jag mår, hur jag känner, vad jag vill, om jag har idéer osv.).
Vi har 10-20min varje dag som är öronmärkt för rörelse. Rörelse av olika slag och det har blivit min uppgift. Får äntligen plocka fram allt jag lärt mig från JKG, UWP och alla kurser jag gått. På förra jobbet blev jag, redan på intervjun, lovad en liknande uppgift men den dök aldrig upp.

Hemma hos oss är det äntligen som vanligt igen. Katterna är hemma efter sin långa sommar i Fäboda. Från början av juni till slutet av augusti har de fått leva utekattsliv med allt från att fånga möss, gå genom daggvått gräs, kissa i sandsand, upptäcka Mjölvacka-skogarna och uppleva venetziansk. Men nu är de hemma och innekatter igen. Anpassningen gick fort och jag tror mest de tyckte det var skönt att komma hem efter flygresan. Och som jag älskar att ha dem hemma igen. Mina bebisar.

Nya vägg-i-vägg-grannar har vi också fått. De köpte lägenheten redan i våras men flyttade in under sensommaren. Vilken lyckoträff när det kommer till grannar! Hur kunde vi ens ha sån tur? Det är två fantastiska vuxna och två fantastiska ungar (som bor här varannan vecka). Vi har redan hunnit ha både vinkvällar och spelkvällar, yngsta barnet har somnat på vår säng och äldsta barnet har noggrant redogjort för oss hur en gör slajm, jag har hunnit yoga med Lisa och vi har, inplanerat ett room escape-besök tillsammans med dem. Underbart!

Nu ska vi försöka planera helgen lite. Senaste helg var jag knappt utanför dörren så ska väl ta mig lite längre bort än tvättstugan innan söndagen är över.

Ha en fin höst!

Samma plats. Ett år senare.

Nästan på dagen (tio dagar hit eller dit) ett år senare. På exakt samma ställe. Av en slump och delvist resultat av mitt omtalade, icke existerande lokalsinne.

Jag sitter här, på detta café, pga liknande omständigheter som senaste år. Vissa saker är dock värre medans andra är bättre. Jag sitter här för att jag är i behov av ett jobb, liksom sist. För ett år sedan hade jag dock valmöjligheter, nu har jag ingenting.

Jobbet som jag beslöt mig för senaste höst visade sig vara en lyckträff samtidigt som det ibland var ett rent helvete. Som väl de flesta arbetsplatser är. Tacksam är jag i alla fall över att jag träffat och fått jobba med Marika. En kollega som blev en vän som dragit med mig ut på det ena och det andra under året. En vän att dela händelser och tankar om jobbet med, när allt inte var så bra där som det borde. En vän att fortsätta umgås med efter att det jobbet tog slut. Tacksam är jag för det. Tacksam är jag också över de barn jag lärt känna samt de föräldrar jag har haft turen att träffa. Tacksam är jag även för den respons jag fick av många föräldrar när det sent om sider blev klart att jag inte skulle fortsätta jobba kvar. De fightades för mig vilket betydde mer för mig än jag tror att de kan förstå. Sen är jag självklart tacksam över flera kollegor som fått mig att skratta, må bra och trivas under året. Och tacksam över de som stod på min sida de sista veckorna när så mycket var så fel.

Under året som gått har jag varit trött rätt ofta. Min egen slutsats är för att det är tungt att börja ett nytt liv i en ny stad. Tungt att börja på nytt jobb med nya rutiner. Tungt att jobba längre dagar än tidigare. Tungt att öka sin jobbväg från 7 till 37minuter. Tungt att inte vara hemhemma med allt det vanliga. Tungt att inte få JKGa.
Men våren var bättre. Jag var lite piggare. Trivdes med vårvädret utan att helt och hållet drabbas av den årliga vårtröttheten. Jag började träna lite mer än på hösten. Jag blev lite mer mig själv.

Under året som gått har jag varit så otroligt tacksam över att ha min bror och hans flickvän i samma stad. Och inte bara det, ha dem endast 1km från var vi bor. Tacksam över att de velat umgås så mycket med oss. Tacksam över att de dragit med inte bara mig utan hjärtat också på träningspass (klättring). Tacksam över att de utan att blinka ställt upp och varit kattvakter när vi varit borta. Tacksam över att de finns i våra liv.

Under året som gått har vi planerat bröllop. Bjudit in släkt och vänner. Bokat festlokal. Bokat mat. Köpt kostym. Prova klänning. Fixat programblad. Beställt ballonger. Köpt gästbok. Lånat tallrikar. Lånat vinglas. Beställt tårta. Planerat. Funderat. Kämpat. Dragit ut på saker. Småstressat. Fixat. Donat. Planerat. Boka. Och hållit på.
Men vilken dag vi fick!
Den första juli tvåtusensjutton.
Den enda riktigt varma, soliga, sommardagen under julimånad.
Jag är så otroligt tacksam över all hjälp vi fick med att skruva ihop bord. Bära bord. Pyssla ljuslyktor. Duka. Vika programblad. Fylla godispåsar. Pynta. Planera bufféborden. Hämta bröllopsgäster från flygfält och tågstation. Låna ihop allt från bestick till dukar och pysselsaker till barnbordet.
Jag är tacksam över de vänner som ställde upp som brudtärnor, bestmen och toastmasters.
Tacksam över alla de som fixat ihop program för oss på vår stora dag. Tacksam över solosången i kyrkan och musiken på bröllopsfesten. Tacksam över att jag sista natten innan bröllopet fick umgås med mina fina tärnor.
Tacksam över att jag fick gifta mig med min bästa vän. Mitt hjärta. Viktor.

Så, varför sitter jag på exakt samma ställe som för ett år sedan? Inte bara samma café utan exakt samma soffplats vid samma bord.

Igår försökte jag mig på att förena nytta med nöje. Tog datorn med mig till Hagaparken. Tänkte att jag kan sola samtidigt som jag söker jobb. Gick sådär. Skrev en lista på saker jag borde göra. Öppnade en massa flikar på jobb som såg okej ut. Och läste tusen saker om hur en ska skriva ett personligt brev för att locka en arbetsgivares intresse.

Idag beslöt jag mig för att googla fram trevliga caféer var det är helt okej att sitta en evighet och jobba trots att du bara dricker en kaffe eller två. Hittade en handfull alternativ och beslöt mig för ett av dem samtidigt som jag gick ut genom dörren där hemma. När jag väl var framme, eller nästa framme, insåg jag att caféet jag var påväg till låg inne i en byggnad och inte ute vid gatan. Byggnaden såg lite för fancyig ut för att jag ville gå in där med mina smutsiga skor och annars väldigt casual kläder. Visste att jag gått förbi ett Espresso House hundra meter tidigare så vände på klacken, gick in och insåg att jag varit här tidigare. För ett år sedan.
Skulle någon ha frågat mig var jag var då för ett år sedan skulle jag inte haft en blåblek aning. Förutom att jag visste att jag varit på ett Espresso House. Men det finns ju några såna här. Men nu vet jag. Nästa iaf.

Innan jag gick hemifrån idag så tänkte jag att kanske, kanske jag skulle börja skriva nått lite oftare. Det är onödigt att sätta för höga mål eftersom jag ju mig inte kommer mig för då. Men tänk om jag kanske skulle försöka komma mig för sisådär en  gång i månaden. Kanske.