Sorgen är stor, Saknade oändlig.

Gårdagen var toppen! Solskensritt från morgonen, kaffe med Tove före jobbet, bra jobbdag, fotbollsmatch, en underbar regnbåge och så lite häng med familjen.

Denna dag började lika som igår, med terrängritt (dock inte i lika mycket solsken som igår) men nu efter följer det jag fasat för de senaste tre veckorna, men egentligen fasat för i flera år.
Älskade Mommi ska begravas. De senaste veckorna har jag sörjt, men inte sörjt så mycket som jag trodde, tomheten och saknaden har självklart varit enorm men sorgen har inte kommit. Kanske har jag i mitt undermedvetna sörjt lite hela hösten och vintern varje gång hon varit sämre i skick, kanske sörjde jag en del redan när vi tömde hennes lägenhet för att jag och hjärtat kunde bo där, kanske jag gläds mer över att hon slapp lida än vad jag sörjer. Men saknar det gör jag.

Denna bileden är från när Mommi, förra onsdagen, flyttades från sjukhuskapellet till Johanneskapellet, var själva jordfästningen äger rum.
(För övrigt så förundrades jag över hur otroligt få bilar som stannade när likbilen kom körandes. Av alla bilar vi mötte så stannade två. Två!? Två ynka chaufförer, av säkert 50, ansåg att de inte hade så bråttom att de inte hann stanna och visa lite respekt. Skrämmande!)

Det har blivit bestämt (självklart har man fått ha åsikter) att de två äldsta barnbarnen från varje familj (Vår samt mina två morbröders) ska vara kistbärare idag. Eftersom att vi bara är två barn är det ju självklart vem som ska bära, så länge både jag och bror vill. Jag har funderat mycket och funderar ännu men tror att jag kommit fram till att jag vill göra det. Var länge inte säker på att jag skulle klara av det, vet fortfarande inte om jag gör det, men ändå känns det fint att få vara den som bär henne till den allra sista vilan. Om jag, när tillfället kommer, inte fixar det så har hjärtat lovat att hoppa in för mig.

Samma dag som Mommi somna in skrev mammas barndomskompis en dikt. En helt fantastiskt dikt.


När fina tanter dör blir världen lite sämre.

Den blir lite otryggare, och den slutar dofta bullar.

När de finaste tanterna inte längre finns
skrattas det lite mindre,
Hörs det mindre fniss
Och barnen får lite färre kramar.

Det är de fina tanterna som gör att vi vet vem vi är.
Som gör att vi vet var vi hör hemma.

När en fin tant går bort lossnar en rot
ur hemmajorden.

När de fina tanterna blir färre
Blir världen en tråkigare plats.

Om en timme händer det jag fasar och länge fasat för. En av mina bästa kompisar begravs.

Mommi, sorgen är stor, saknaden oändlig.
Älskar dig.