Mommi drog ett sista rosslande andetag idag och lämnade oss.
Jag har inte riktigt greppat det ännu. Gråter av sorg och av lättnad om vartannat.
Att hon är borta är det värsta som kunde hända, trots att jag visste i hur dåligt skick hon var så hoppades jag verkligen på att hon (igen en gång) skulle plocka fram stålkärringen i sig och klara sig igenom denna kris, men samtidigt är det en sådan otroligt lättnad att hon bara behövde vara riktigt sjuk och krasslig i mindre än ett dygn. Jag är också väldigt glad att jag cyklade till sjukhuset med det samma efter jobbet idag så att jag fick se henne vid liv en sista gång.
Kanske förstår jag, på riktigt, så småningom att hon faktiskt är borta. Nu just känns allt som en dålig mardröm.
I hopp om att jag snart får tag på sömn (alldeles för lång jobbdag imoron, 6:30-17) tänker jag på mommi när hon var som lyckligast, så som jag vill minnas henne - i Fäboda.
Vila i Frid älskade mommi, med hjärtat av guld! ✝ ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar