Magnetröntgen

Magnetröntgen är över och jag överlevde. Jag var långt ifrån så nervös som jag trodde att jag skulle vara, iaf ända fram till "du får sätta dig där på britsen och sedan lägga dig ned med huvudet där". Men, men? Hur är det med den lugnande medicinen jag hade blivit lovad? Jag tittar in i tunneln och håller på att få panik! Jag känner hur jag andas snabbare och snabbare och helst av allt vill jag gråta och springa bort. Jag: Jag tycker det här är jätteobehagligt, jag har cellskräck. Röntgensköterska: Okej. Har du fått lugnande? J: Nej! Dom sade att jag skulle få men jag har inte fått något. R: *Tittar på datorn* Det står här att du skulle få.. jaha, nåmen lägg i öronpropparna, blunda och så försöker vi. Du får en "ringklocka" du kan trycka på om något händer. Ett, två, tre så ligger jag på britsen med huvudet mer eller mindre fastspänd, med en order om att varken hosta eller ens svälja så länge jag hör ljud eftersom att det där då bilderna tas. Panikblundades åker jag in i tunneln. Min armbåge slår i något och jag inser hur tight det är men tvingar mig själv att blunda hela tiden. Jag blundar, blundar, blundar och försöker komma ihåg att andas och andas normalt. Jag försöker att inte svälja när jag hör ljud men eftersom att jag hör ljud sgs hela tiden så skiter jag efter en stund i den ordern och fokuserar mer på att inte panika utan klara mig genom hela röntgensessionen. Efter fler mindre panikattacker, många allt för snabba andetag känner jag äntligen hur britsen rullas ut igen. Mitt huvud värker efter och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av lättnad att ha överlevt. Jag kommer tillbaka till hjärtat som sitter i väntrummet och tydligen väljer jag det andra alternativet. Hjärtat var nog mer arg än mig över att dom glömt ge mig lugnande och berättade det också åt dom som satt vid anmälningsdisken. Har avslutat dagen med film med tjejerna. Bra avslut vill jag be att få meddela!