Om att sluta gråta.

Jaha, det här är nog en av dom dagarna som det inte kommer stå något speciellt om sedan när jag skriver mina memoarer.
Började dagen med att, som vanligt, snooza i några evigheter. Hjälpte Elin med att lasta Schweppes och så körde vi iväg till Forsby var Haga tog en dryg timme på sig att sko hästen. Mina tår frös ihjäl men dom är rätt vana. Blev en kaffe hos en stolt fotograf förrän jag skulle dra jumpa åt dom rara barnen i Sandsund. Idag var dom faktiskt snälla och rara. Nina gillar detta. Vad hon däremot inte gillar är att hon misstolkat ett sms och trodde hon skulle vara på möte idag men nepp, det är tydligen imorgon då jag inte har tid. Sakeli.

Har funderat på en sak rätt länge, inte så att jag gått och spenderat all min tankekraft åt det men i nått år har tanken nu som då slagit mig. När slutar man gråta när man stöter sig? När slutar man gråta när något gör ont? Om något gör riktigt ont för en äldre person (äldre i detta fall = inte ett barn) kvider man lite, kanske svär en del och så är det bra med det. Varför gråter man inte mer när något gör ont och när har man slutat göra det?

Har en känsla av att jag är en tickande bomb nu just. Känns som om jag är arg och bitter mest hela tiden. Har ingen aning om vad som fått mig att börja känna så men jag lider med den som är i närheten när det exploderar.
Ber på förhand om ursäkt. Kanske gjorde du inget fel men det utlöste ändå bomben.

Nu läsdax så jag kanske någon gång kommer igenom min halvtråkiga bok.